lördag 9 januari 2010
Du sög i NHL
Sitter och hoppas på att Foppa ska göra en Lee Goren med ett inte ont anande SAIK-fan som knappt är torr bakom öronen.
Tycker det skulle liva upp vardagen lite.
Sen så skulle han ju kallas för "Elitseriestjärna" också.
Tycker det skulle liva upp vardagen lite.
Sen så skulle han ju kallas för "Elitseriestjärna" också.
fredag 8 januari 2010
torsdag 7 januari 2010
Vampire Weekends nya!!
Nu kan man höra hela Vampire Weekends nya skiva grrrrrrratis.
Gött mos. Mycket bättre än att betala 300 spänn för en skiva man aldrig får.
Här har ni han/hon
Gött mos. Mycket bättre än att betala 300 spänn för en skiva man aldrig får.
Här har ni han/hon
Du, jag har nånting att berätta
När nån har ynglat av sig så det står härliga till så är det ju ganska populärt att klämma till med kommentarer som -Nu har du snart en hel förstafemma, eller om det vill sig riktigt illa -Nu har du snart en egen startelva.
Undrar om extrema islamister på samma sätt lite skämtsamt säger -Nu har du snart ditt eget lilla terrornätverk
Undrar om extrema islamister på samma sätt lite skämtsamt säger -Nu har du snart ditt eget lilla terrornätverk
När andra säger det åt en
How am I feelin
Better I suppose
How am I lookin
I don't want the truth
What am I doin
I ain't in my youth
I'm past my prime
Or was that just a pose
It a wonderful lie
and I still get by on those
I've been accused of never opening up
You get too close
Then I keep my mouth shut
Korkade nollåttor
Dagens fråga i Expressen var något i stil med "Stannar du hemma från jobbet om det är minus 15 grader"
-15!?!?!
Blida ju.
-15!?!?!
Blida ju.
Nu har jag inte full koll på kommunalpolitiken
Men visst är Miljöpartiet de största wackona vi har i stan?
onsdag 6 januari 2010
En dag att minnas
Sova till 12.30, jobba 14.15 - 22.30, dö i soffan.
Verkligen en dag att minnas och berätta för barnbarnen (eller i mitt fall nån stackars vikarie på ålderdomshemmet som egentligen inte har tid att lyssna på en gaggig släktlös gubbe)
Verkligen en dag att minnas och berätta för barnbarnen (eller i mitt fall nån stackars vikarie på ålderdomshemmet som egentligen inte har tid att lyssna på en gaggig släktlös gubbe)
tisdag 5 januari 2010
Fucking freeezing!
Sitter och funderar på om det är en slump att lägenheten i Kåken har blivit svinkall samma dag som OMY.se stängts ner. Det som kom in på annonser ska tydligen återvinnas på elräkningen.
I´m going deeper underground!
Då var livet i rampljuet över. Över är också bloggandet med det ständiga censurhotet hängande över sig.
Så Krille, Morén, Classe och Josef. Vad säger ni? Nu gör vi det här till en intern historia igen.
Så Krille, Morén, Classe och Josef. Vad säger ni? Nu gör vi det här till en intern historia igen.
tisdag 22 juli 2008
En ursäkt till Krypet Jonsson
Krille har varit hemma några veckor i sommar. Vi hann med några riktigt roliga utgångar och förfester. Ibland blir det dock fel när man tar med sig förfesthumorn ut på lokal. Följande konversation utspelade sig på 1906 midsommardagen.
Tjej: -Tjena Janne! Hur är läget?
JP: Fint fint! Det här är min kompis Krille, vi kallar honom pincetten för han har så liten kuk.
Tjej: -Öööh, okej...
Detta vill jag så här i efterhand be Krille om ursäkt för. Det var onödigt. Om sanningen ska fram så har jag ingen aning om hur stor penis han har. Han kan vara hung like a horse lika gärna. Men det är inget man ska prata om på 1906, det är en sak mellan Krille och hans får.
Tjej: -Tjena Janne! Hur är läget?
JP: Fint fint! Det här är min kompis Krille, vi kallar honom pincetten för han har så liten kuk.
Tjej: -Öööh, okej...
Detta vill jag så här i efterhand be Krille om ursäkt för. Det var onödigt. Om sanningen ska fram så har jag ingen aning om hur stor penis han har. Han kan vara hung like a horse lika gärna. Men det är inget man ska prata om på 1906, det är en sak mellan Krille och hans får.
fredag 25 april 2008
onsdag 23 april 2008
Tack för mig
Detta är mitt sista inlägg på "The World According To GW". Bli inte arga nu. Jag ska förklara varför jag stänger bloggen.
Att skriva den här dagboken har varit en mycket annorlunda resa. Jag startade dagboken på en väldigt liten sajt för nån månad sedan. Den blev snabbt känd och omtalad. Jag fick den ombord på blogspot.se och idag är den Sveriges i särklass största blogg med 66 besök i veckan (enligt Analytics). Den anses dessutom inte längre vara en blogg, den här bloggen. Den anses vara "ett fenomen". Tänka sig, att jag har skapat ett fenomen. Det har inte alla gjort i livet.
I början kände jag stor kärlek till det här projektet. Jag såg dagboken som ett mycket intressant och många gånger hisnande experiment. Idag konstaterar jag att det finns något skevt och ganska obehagligt i den här dagboken. Att driva dagboken ger mig ångest, det ger mig ånger, det får mig ofta att må väldigt dåligt. Bloggen har blivit ett monster och jag orkar inte ta hand om det längre.
Det finns en törst efter elakheter på nätet. Varje gång jag har skrivit något elakt om Morén kan man genast känna blodtörsten bland de som kommenterar. De skrattar rått, HA HA HA, skriver att de vill ha MER MER MER och ger förslag på andra personer som de vill att jag ska vara elak mot. Det är, kort sagt, elakheter och hjärtlösheter som mina besökare vill ha. De har inget emot om jag skriver om andra saker, så länge jag regelbundet återvänder till det riktigt spännande - när jag attackerar Morén för något han sagt, något klädesplagg han haft på sig på lyktan eller hur han ser ut i håret. Ju hårdare, kallare, hjärtlösare mina iakttagelser har varit, desto större har publikens förtjusning varit. Och jag känner att mitt förakt mot min egen publik har ökat - och föraktet mot mig själv när jag upptäcker att jag faktiskt gör dem till viljes. Jag hatar alla hatarna där ute, men mest av allt hatar jag mig själv. Så har det känts på sistone. Låt oss vara ärliga mot varandra, jag och ni. Vi håller på att driva varandra in i något väldigt obehagligt.
Jag sitter här på morgonkvisten och läser igenom gamla inlägg, som en sentimental farbror, och förvånas av min egen hårdhet och kallhet. Och jag tänker: Är det verkligen jag som skrivit det där? Bloggkaraktären Jan Persson har gjort sig skyldig till saker som jag själv finner motbjudande. Jag läser vad jag skrivit om kompisar och känner att jag äcklas av mig själv. Framgångarna med den här dagboken och de krav som ställs på mig höll gradvis på att göra mig till exakt den typ av nätmobbare som jag själv hatade bara för ett år sedan. Jag kan inte acceptera det. Framför allt - jag orkar inte med det. Bloggen är en spegel och jag tittar mig själv i den och konstaterar att jag inte tycker om spegelbilden av mig själv. Jag tittar på mig själv och säger högt: "Du kan dra åt helvete, Jan Persson." Den karaktär jag ser i bloggspegeln är inte längre jag. Därför stänger jag ner den här dagboken nu.
Jag har informerat webbens chefredaktör Nicke Wikström om mitt beslut och dessutom berättat det för alla andra chefer som slutar sina efternamn på "in". De har accepterat och tjurar inte över saken. De förstår mig. Tillsammans har vi dessutom arbetat fram en ny idé om hur jag på ett annat sätt kan kommunicera med mina och The World According To GW:s besökare på webben. Jag kan inte säga exakt när ni kommer att få ta del av det. Men jag kan garantera att ni inte kommer att missa det när det händer. Och jag tror att ni kommer att gilla det.
Alltså. Jag återkommer ganska snart.
Hälsningar
Jan Persson
Ps. Jag välkomnar en debatt om nätmobbing. Jag tror den är viktig. Skriv gärna vad ni tycker om det i kommentarsfältet nedan.
Att skriva den här dagboken har varit en mycket annorlunda resa. Jag startade dagboken på en väldigt liten sajt för nån månad sedan. Den blev snabbt känd och omtalad. Jag fick den ombord på blogspot.se och idag är den Sveriges i särklass största blogg med 66 besök i veckan (enligt Analytics). Den anses dessutom inte längre vara en blogg, den här bloggen. Den anses vara "ett fenomen". Tänka sig, att jag har skapat ett fenomen. Det har inte alla gjort i livet.
I början kände jag stor kärlek till det här projektet. Jag såg dagboken som ett mycket intressant och många gånger hisnande experiment. Idag konstaterar jag att det finns något skevt och ganska obehagligt i den här dagboken. Att driva dagboken ger mig ångest, det ger mig ånger, det får mig ofta att må väldigt dåligt. Bloggen har blivit ett monster och jag orkar inte ta hand om det längre.
Det finns en törst efter elakheter på nätet. Varje gång jag har skrivit något elakt om Morén kan man genast känna blodtörsten bland de som kommenterar. De skrattar rått, HA HA HA, skriver att de vill ha MER MER MER och ger förslag på andra personer som de vill att jag ska vara elak mot. Det är, kort sagt, elakheter och hjärtlösheter som mina besökare vill ha. De har inget emot om jag skriver om andra saker, så länge jag regelbundet återvänder till det riktigt spännande - när jag attackerar Morén för något han sagt, något klädesplagg han haft på sig på lyktan eller hur han ser ut i håret. Ju hårdare, kallare, hjärtlösare mina iakttagelser har varit, desto större har publikens förtjusning varit. Och jag känner att mitt förakt mot min egen publik har ökat - och föraktet mot mig själv när jag upptäcker att jag faktiskt gör dem till viljes. Jag hatar alla hatarna där ute, men mest av allt hatar jag mig själv. Så har det känts på sistone. Låt oss vara ärliga mot varandra, jag och ni. Vi håller på att driva varandra in i något väldigt obehagligt.
Jag sitter här på morgonkvisten och läser igenom gamla inlägg, som en sentimental farbror, och förvånas av min egen hårdhet och kallhet. Och jag tänker: Är det verkligen jag som skrivit det där? Bloggkaraktären Jan Persson har gjort sig skyldig till saker som jag själv finner motbjudande. Jag läser vad jag skrivit om kompisar och känner att jag äcklas av mig själv. Framgångarna med den här dagboken och de krav som ställs på mig höll gradvis på att göra mig till exakt den typ av nätmobbare som jag själv hatade bara för ett år sedan. Jag kan inte acceptera det. Framför allt - jag orkar inte med det. Bloggen är en spegel och jag tittar mig själv i den och konstaterar att jag inte tycker om spegelbilden av mig själv. Jag tittar på mig själv och säger högt: "Du kan dra åt helvete, Jan Persson." Den karaktär jag ser i bloggspegeln är inte längre jag. Därför stänger jag ner den här dagboken nu.
Jag har informerat webbens chefredaktör Nicke Wikström om mitt beslut och dessutom berättat det för alla andra chefer som slutar sina efternamn på "in". De har accepterat och tjurar inte över saken. De förstår mig. Tillsammans har vi dessutom arbetat fram en ny idé om hur jag på ett annat sätt kan kommunicera med mina och The World According To GW:s besökare på webben. Jag kan inte säga exakt när ni kommer att få ta del av det. Men jag kan garantera att ni inte kommer att missa det när det händer. Och jag tror att ni kommer att gilla det.
Alltså. Jag återkommer ganska snart.
Hälsningar
Jan Persson
Ps. Jag välkomnar en debatt om nätmobbing. Jag tror den är viktig. Skriv gärna vad ni tycker om det i kommentarsfältet nedan.
tisdag 22 april 2008
Försässe
Visst låter "en halvmil" längre än "sju kilometer"?
*Uppdatering*
Och visst fan känns en halvmil som sju mil?
*Uppdatering*
Och visst fan känns en halvmil som sju mil?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
