Hör ni att jag är förbannad

Som trogna läsare (alla fyra) av denna blogg vet så är jag och min bror väldigt sugna på att bygga en stuga i våran pappas hemby Merasjärvi.

Tyvärr har det visat sig lättare sagt än gjort.

Det började med att vi blev erbjudna att köpa mark vid sjön Valkeajärvi, där hade dock Lasse som äger marken avverkat all skog. Inte så jävla spännande att ha en stuga på ett kalhygge.

Då vände vi oss istället till tanten i gården bredvid farsans barndomshem och frågade om vi fick bygga på hennes mark vid samma sjö. Hon sa nej med motiveringen att hon då inte skulle ha någonstans att bada. Tanten är 70 år och lämnar bara huset för att hämta posten en gång i veckan.

Vi frågade då om vi kunde tänkas få köpa lite mark nedanför hemgården, där det är en stor äng. Återigen fick vi ett negativt svar "-Vars ska jag då vara ute och gå?", resonerade hon.

Vi snackar alltså Merasjärvi.

Det finns ytor att gå på.

Du kan gå till korna kommer hem, vända om och gå tillbaka och ändå inte vara hemma innan den feta damen sjunger.

Till sist klev en avlägsen plastfarbror in i bilden och erbjöd oss att köpa mark vid bäcken Merasjoki. Kanonläge vid ett litet sel. Där ingen någonsin är och trampar.

Då var det dags för nästa strid. - Strandskyddslagen.

Man får inte bygga närmare än 100 meter från ett vattendrag. Detta på grund av allemansrätten and what not. 2010 antogs en ny lag som skulle göra det lättare att få dispens från strandskyddet i områden "där det finn stora orörda strandområden och ett lågt bebyggelsetryck". Den nya lagstiftningen skulle även se till att främja landsbygdsutvecklingen och se till att hålla liv i de utdöende byarna.

I Pajala kommun finns det sammanlagt 3935 km strand och 6309 innevånare. Det innebär att det finns 623 m strandlinje/innevånare. (Motsvarande siffra i Stockholm är 0,25 m). Så om varenda jävel i Pajala skulle få för sig att bygga en strandstuga så skulle det ändå vara över en halv kilometer till närmaste granne.

Med detta i åtanke var det med relativt goda förhoppningar som vi skickade in en ansökan till Byggnadsnämnden. Jag plockade fram min bästa byråkratisvenska och poängterade på hur många sätt vi skulle bidra till utvecklingen i Merasjärvi och tätorten Muodoslompolo.

Så idag fick jag ett samtal från handläggaren på Pajala kommun. Han sa att han inte ens tyckte det var lönt att behandla ansökan för han visste redan att Länsstyrelsen skulle ge avslag, vad än kommunen sa. Länsstyrelsen i Västerbotten beviljar 70% av ansökningarna om dispens från strandskyddet. I Norrbotten är den siffran 30%. Och när det gäller nybyggnationer så är den 0%.

Den enda slutsats jag kan dra av detta är att Länsstryrelsen i Norrbotten aktivt jobbar MOT landsbygdsutvecklingen. Kommunerna här uppe gör allt för att locka till sig nya innevånare, men de tillåts inte använda sig av de styrkor som de har, för då stoppar Länsstyrelsen dem. Man kan tycka att de borde göra allt i sin makt för att få två personer i 20-30 års åldern till en by som Merasjärvi där det mig veterligen bor en (1) person under 60 år just nu.

Men inte då.

Istället får vi dunka huvudet i väggen gång efter gång utan resultat.

Vet inte om Länsstyrelsen i Norrbotten har någon slogan (förutom: Vi äter med haklapp) men den borde vara:

Länsstyrelsen - Vi håller glesbygden gles.