Min enda och därmed högsta önskan just nu

Att Victorias barn är mörkhyat.

Pressröster om Birger Willmans "Förmodligen"

"Den bästa svenska debuten sedan Jakob Hellmans ...och stora havet"

Per Bjurman, Aftonbladet

"Förmodligen, nej DEFINITIVT, årets bästa skiva!"

Dagensskiva.com

"Inte ens om en miljon personer med Downs syndrom fick en miljon år på sig skulle de lyckas spela in en lika bra skiva som "Förmodligen"

Chris Lindahl, Gaffa

"Den mest karismatiske sångaren på den här sidan av Tjindar Singh"

Andres Lokko, Expressen

"Stockholm, Malmö, Göteborg och Rio de Janeiro är bara glömma bort, musikens nya Mekka är Junosuando"

Mattias Dahlström, DN

"Myche bra!"

Anders Sandlund, PT

Lästips

Nöjesguidens recension av Birger Willmans "Förmodligen"

Får det här skägget mig att se tjock ut?

Sommarens stora snackis har ju, utan någon egentlig konkurrens, varit mitt skägg. Det har diskuterats på bloggar, vid middagsborden, på fester och i media. Det har skrivits böcker och hyllningslåtar.

Och det är ju fint och trevligt och allt sådant. Men det är en grej med det hela som fascinerar mig lite, nämligen att det uppenbarligen är helt okej att säga att ansiktsbehåring ser fördjävligt ut.

Om du har skaffat en ny frisyr är det ingen som säger åt dig att du såg bättre ut förr, ingen som du knappt hälsat på sedan högstadiet kommer fram till dig på puben, rycker dig i håret och hävdar att "nu får du ju fan gå hem och klippa dig".

Terroristkommentarer och rakningsditon rör mig inte i (den något håriga) ryggen utan jag finner dem roande, men jag tycker det är väldigt intressant att de vanliga sociala reglerna sätts ur spel när det kommer till ansiktshår.

Förmodligen

Ni kommer att få läsa och höra en hel del om och av Birger Willman här på bloggen under en tid framöver.

Det kommer bli lika magiskt som hans musik.

Angående det förra inlägget

Getingodlare

Getingkupa

Getingsats

Tre anledningar till att getingar är bättre än fästingar

1. Man får inte hjärnhinneinflamation av dom.

2. Dom gör honung.

3. Dom siktar inte in sig på pungen.

På tal om sånt där romantiskt dravel

Så är hojn jävligt bra.

101 dagar kvar....

Sen kan jag dö lycklig.

Tystnaden som uppstår när den här killen drar ett tjockisskämt

Om jag skulle skriva en romantisk roman precis som Alex Schulman

Så skulle den heta "Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att vara det minsta rädd för att få fästingar"

Ett långsamt farväl

När jag skriver det här kan jag mycket väl vara döende, och då menar jag inte på det sättet att vi alla dag för dag närmar oss den oundvikliga slutpunkten, utan att jag troligtvis har mindre än en månad kvar att leva.

Förra veckan spenderade jag i goda vänners lag på Urö, beläget i den Stockholmska skärgården. De vackra miljöerna till trots så finns det ett stort problem med Urö, nämligen att det ligger söder om Jävre. Och därmed är det fästingland. Vi må ha lite problem med mygg här uppe, men dom är inte dödliga och slår du dom så blir dom slarvsylta.

Vi var alltså fem nojiga norrlänningar som satt med långbyxor på och utförde något som närmast kan liknas vid Afrikansk powerdance så fort ett småkryp beträdde ens lekamen.

Dagarna gick och rädslan växte så till den milda grad att vi tillslut ryckte till så fort vi hörde ett ljud från skogen. Fästingen var inte längre bara en simpel smittbärare utan ett rovdjur med syn som en örn, blodtörst i paritet med en isbjörn och tio tigrars styrka.

Så kom lördagen. Sista dagen på ön. De sista skälvande timmarna innan läggdags. Vi bestämmer oss för en promenad i den bildsköna naturen. Wimander tar på sig jeans. Isaksson likaså. Morén kompletterar cargobrallorna som suttit på hela veckan med ett par långkalsonger bara för att vara på den säkra sidan. Jag bestämmer mig i min enfald för att köra på i mina "syndigt korta shorts" och kompletterar dessa med att dra upp tubsockarna a´la tysk turist och tänker att det ska räcka som skydd mot de blodsugande bestarna.

Det kan ha varit det sämsta beslutet jag tagit i mitt liv.

När jag några timmar senare gör min kvällstoa så ser jag den.

Uppkrupen och fastnaglad där ingen man (massörer ej inräknade) och bara ett fåtal kvinnor har befunnit sig tidigare.

Fästingen.

Ljumsken.

Paniken.

Doktor Wimander fick rycka in och rycka bort.

Under den knappa halvtimme det har tagit att få ner dessa bokstäver på papper (bildligt talat) så har jag känt febern smyga sig på. Musklerna värker. Fingrarna domnar. Svetten rinner.

Livet.

Vilken jävla resa det har varit.

Bra stjiit

Årets Way Out West är ju ungefär lika upphetsande som Anna Book, med några få lysande undantag.

WU LYF är ett av dem.

Så om ni ska he er till bästkusten i veckan (CarroN jag menar dig) så är det dödsstraff på att missa deras spelning.

WU LYF - L Y F

Storfiskarn!

Grattis till Krille "Krypet" Jonsson som härom veckan tog nytt personbästa i gäddklassen.

Gonattvisa

Blir inte sämre av att ett av freaksen ser ut som hajn Keenan Cahill

Tack till Foppa

Googlehumor

Surfa in på www.google.se

Skriv in "moppemusch" i sökfältet

Tryck Enter

Klicka på "Bilder"

Kolla längst ut till höger på andra raden.

Hej hej högstadiet!

Har under helgen roat mig med att läsa denna utmärkta bok om det fina men ack så korta musikfenomenet grunge. Musiken som fick mig att springa omkring med långt hår (det var ju iofs även för att dölja mina utstående öron) och t-shirt ovanpå flanellskjorta.

Även om man inte gillade grunge när det begav sig (Ping Josef Eriksson) så kan man nog ha glädje av boken. Man måste ju bara gilla en publikation som redan i förordet bjuder på konstaterandet:

"These young musicians went on to form bands such as Creed an Nickelback, and listeners were stuck with a whole generation of flaccid wannabes carrying the torch for mediocrity. They sold millions but were as empty as the hair-metal bands their forefathers had fought so hard to vanquish."

Inspirerad av minnena som boken framkallade (den innerliga glädjen man kände när en Pearl Jam-video dök upp på MTV:s Alternative Nation) fick mig att kasta ihop en lite playlist.

Så varsågoda - ett stycke musikhistoria i spotifyform.

Sommarsammanfattning del 1

Som Ewa Sandborg och några andra av er har märkt så har sommaren inte handlat så mycket om att mätta mitt bekräftelsebehov genom att blogga, något jag tänkte försöka ta igen nu. Bjuder på en liten sammanfattning av sommarens eskapader, den blir inte direkt heltäckande eftersom jag inte är Krille och fotar ALLT som händer, gärna snett uppifrån.

Varning för Hipstamatic och naturporr.

Inledde semester med att vara tyst en vecka med bror uppe i Merasjärvi (även kallat "himmelriket på jorden" till och med av långbenta Götlaborgare som aldrig varit där). Det här fotot har jag valt att kalla "Stereotyp på fyrhjuling"

Fisket var inte optimalt, men glädjande nog så levererade Valkeajärvi. Notera hundröven nere till höger, enligt husse är rasen Golden Renriver.

För dom därute som har tvivlat på min förmåga som fiskare (läs: Jan Wimander) så borde detta räcka som bevis på min storhet. En inplanterad regnbåge (väl?) fångad på fiskepremiär. Nuff said.

Efter hemkomst till Piteå så kände jag fortfarande en viss längtan till naturen, så jag begav mig till Åmsele (en liten by som mig veterligen inte är känd för något speciellt alls, man såg dock inga cyklar stå framme) för att hälsa på David "Gäddträsk" Jonsson och hans mycket mer framgångsrika tvillingbror Anton. Som ni ser blev det ett lugnt besök med mycket fiske och filosofiska diskussioner.

Nämen vad säger ni

Ska vi ta och skaka liv i den här rackarna igen?

Semesterstängt