Tack för mig

Detta är mitt sista inlägg på "The World According To GW". Bli inte arga nu. Jag ska förklara varför jag stänger bloggen.

Att skriva den här dagboken har varit en mycket annorlunda resa. Jag startade dagboken på en väldigt liten sajt för nån månad sedan. Den blev snabbt känd och omtalad. Jag fick den ombord på blogspot.se och idag är den Sveriges i särklass största blogg med 66 besök i veckan (enligt Analytics). Den anses dessutom inte längre vara en blogg, den här bloggen. Den anses vara "ett fenomen". Tänka sig, att jag har skapat ett fenomen. Det har inte alla gjort i livet.

I början kände jag stor kärlek till det här projektet. Jag såg dagboken som ett mycket intressant och många gånger hisnande experiment. Idag konstaterar jag att det finns något skevt och ganska obehagligt i den här dagboken. Att driva dagboken ger mig ångest, det ger mig ånger, det får mig ofta att må väldigt dåligt. Bloggen har blivit ett monster och jag orkar inte ta hand om det längre.

Det finns en törst efter elakheter på nätet. Varje gång jag har skrivit något elakt om Morén kan man genast känna blodtörsten bland de som kommenterar. De skrattar rått, HA HA HA, skriver att de vill ha MER MER MER och ger förslag på andra personer som de vill att jag ska vara elak mot. Det är, kort sagt, elakheter och hjärtlösheter som mina besökare vill ha. De har inget emot om jag skriver om andra saker, så länge jag regelbundet återvänder till det riktigt spännande - när jag attackerar Morén för något han sagt, något klädesplagg han haft på sig på lyktan eller hur han ser ut i håret. Ju hårdare, kallare, hjärtlösare mina iakttagelser har varit, desto större har publikens förtjusning varit. Och jag känner att mitt förakt mot min egen publik har ökat - och föraktet mot mig själv när jag upptäcker att jag faktiskt gör dem till viljes. Jag hatar alla hatarna där ute, men mest av allt hatar jag mig själv. Så har det känts på sistone. Låt oss vara ärliga mot varandra, jag och ni. Vi håller på att driva varandra in i något väldigt obehagligt.

Jag sitter här på morgonkvisten och läser igenom gamla inlägg, som en sentimental farbror, och förvånas av min egen hårdhet och kallhet. Och jag tänker: Är det verkligen jag som skrivit det där? Bloggkaraktären Jan Persson har gjort sig skyldig till saker som jag själv finner motbjudande. Jag läser vad jag skrivit om kompisar och känner att jag äcklas av mig själv. Framgångarna med den här dagboken och de krav som ställs på mig höll gradvis på att göra mig till exakt den typ av nätmobbare som jag själv hatade bara för ett år sedan. Jag kan inte acceptera det. Framför allt - jag orkar inte med det. Bloggen är en spegel och jag tittar mig själv i den och konstaterar att jag inte tycker om spegelbilden av mig själv. Jag tittar på mig själv och säger högt: "Du kan dra åt helvete, Jan Persson." Den karaktär jag ser i bloggspegeln är inte längre jag. Därför stänger jag ner den här dagboken nu.

Jag har informerat webbens chefredaktör Nicke Wikström om mitt beslut och dessutom berättat det för alla andra chefer som slutar sina efternamn på "in". De har accepterat och tjurar inte över saken. De förstår mig. Tillsammans har vi dessutom arbetat fram en ny idé om hur jag på ett annat sätt kan kommunicera med mina och The World According To GW:s besökare på webben. Jag kan inte säga exakt när ni kommer att få ta del av det. Men jag kan garantera att ni inte kommer att missa det när det händer. Och jag tror att ni kommer att gilla det.

Alltså. Jag återkommer ganska snart.

Hälsningar

Jan Persson

Ps. Jag välkomnar en debatt om nätmobbing. Jag tror den är viktig. Skriv gärna vad ni tycker om det i kommentarsfältet nedan.