Lite om premiären av Mästarnas Mästare

Billan Östlund: Gjorde inget större intryck under första avsnittet. Det enda jag reagerade på var att hon var riktigt tunn. Kan nog smyga i bakvattnet och gå långt i programmet.

Marianne Berglund: Hade aldrig hört talas om henne tidigare, och inte ens google ger så många svar på vem hon är. Men är tydligen gammal världsmästare i cykling, och världsmästare är ju alltid världsmästare. Dopad eller ej. Sa att hon hade tränat i två månader inför inspelning, misstänker även att förberedelserna bestod av lite skönhetsoperationer.

Evy Palm: Seriöst, tanten är 68 år. Sextioåtta. Och hon hängde kvar längst av alla i första tävlingen. Sen kom det fram att hon helt enkelt inte vågade släppa för att hon var rädd för att hamna i vattnet. Kommer att gå hem i folkhemmen.

Maria Brandin: Rejaaala buggar gjorde att jag trodde på henne inför tävling 90 grader-tävlingen. Kommer nog inte att bli årets Louise Karlsson.

Ingemar Stenmark: Mannen, myten, konceptet. Givetvis sjukt imponerande. Karln har ju en fysik som får John Lind att rodna av skam och lite upphetsning. Men måste han vara så dryg? Tycker att han kunde kosta på sig lite ödmjukhet. Ni såg väl hur han såg ner på Pekka och Prytz när de satt vid poolen? Ovärdigt.

George Scott: Såg ut att vara i bättre form än vad tävlingarna sedan visade. Sen så sitter man ju alltid lite som på nålar när de intervjuar gamla boxare. Man andas ut av lättnad om de lyckas sätta ihop några fungerande meningar.

Hanna Ljungberg: Tvåa efter fenomenet Stenmark i två av tävlingarna, något som imponerade på bl.a. Anders Limpar. Men var inte hon fortfarande aktiv under inspelningen av programmet. En Allsvensk fotbollsspelare bör väl slå en 55-åring på intervaller? Legend eller ej.

Anders Limpar: Katastrof i första hängtävlingen och gick sedan bort sig taktiskt i den andra. Verkar vara en vinnarskalle av det osundare slaget och lite av en provokatör. Hans pikande av Stenmark kommer bli en följetong i kvällstidningarna. Tro mig.

Kenny Bräck: Sanslöst dåligt löpsteg, något man dock har förståelse för efter kommentaren "jag har ju brutit fotlederna och ryggen och lite sånt där". Och efter tävlingen kom det fram att hans lårben var av titanium. Tror inte han hade gnällt över Moréns hälar.

Pekka Lindmark: Min största idol genom alla tider levererade direkt med humor och norrländsk självironi. Som jag ser det är det en prestation varje gång han inte kommer sist i en tävling, han är ändå mannen som gått ut med att han rökte i varje paus, varit Norrlands Gulds ansikte utåt samt hävdar att han "aldrig sprungit i hela sitt liv".

Robert Prytz: Verkar vara en väldigt skön lirare. Tycker han gav ett väldigt ödmjukt intryck, men samtidigt så förstod jag inte ett ord av vad han sa. Han kan lika gärna ha propagerat för nazism (som skåningar har en tendens att göra) som berättat om sin karriär. Bör textas i fortsättning bara för att undvika missförstånd.