Bättre sent än aldrig, som Krille sa när han fick hångla för första gången.
Vi inledde fredagen med att proviantera på en enorm ICA-butik i Norrtälje. Den var fylld till bredden med Stockholmska hedningar som inte alls hade förstått det här med Långfredagen. Den enorma folkmängden gjorde att jag drabbades av akut torgskräck och vägrade släppa mitt krampaktiga tag om kundvagnen.
För att kompensera att min torgskräck gjorde att vi missade hälften på inköpslistan så sa jag åt Jan & Greta att jag skulle fixa middagen. Fisk skulle stå på menyn. Tyvärr fick jag uppleva de katastrofala konsekvenserna av det överfiske som bedrivs i Östersjön. Vi måste göra något åt detta innan det är för sent!
Här bryter vi av naturbilderna med att visa toalettfaciliterna på stugan. Hehehehe
Lördagen försvann i en enda lång bakfylla. Har inte så mycket att säga om det mer än att det finns bättre sätt att uppleva en skärgårdssoluppgång än att göra det kräkandes i skogen. På söndag när vi återuppstått (inte mirakulöst, påsken till trots) så ville Jan lära sig fiskets ädla konst. Först hade han lite problem med kasttekniken, men efter jag coachat honom med orden "tänk att det är en bokföring du kastar på en majbrasa" så klarade han det galant.
Greta ville inte ut på "Bosses brygga" då hon inte hade tagit sina åksjukepiller. Men det gick sannerligen ingen nöd på henne.
Sen hoppade Jan i land och knöt loss bryggan. Jag vägrade drabbas av panik utan fann än en gång tröst i påskens huvudperson. Jag kan väl alltid gå tillbaka om det krisar, tänkte jag och sippade eftertänksamt på min öl.
"Driv hem till Finland!", skrek Jan & Greta. Sen skrattade dom. Länge.(Inga Tornedalingar skadades under tillverkningen av denna blogg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar