Foto: Markus TiburziIgår var det den 29:e maj. Anttila-dagen.
Konstaterar bara att jag överlevde, även om jag var nära att gå in i väggen under Smutser. Om man är 30 och inte har rört sig på några månader så orkar man inte hoppa och skrika oavbrutet under tre minuter. Det vettiga och värdiga i det beteende går givetvis att diskutera, men va fan.
Att inte Kristian kände igen Josef var dock en stor besvikelse.
Nu är det bara hålla tummarna för att man inte syns på några bilder i PT imorn.
Jag vill inte uppleva det här igen.
5 kommentarer:
Söndag morgon vaknade jag upp med krampande vader och hyfsad ångest men var ändå glad över att det inte var värre.
Tycker vi kom undan med hrmmm "värdighet". Typ.
Jag vet exakt när jag förlorade min värdighet. Eller, förlorade är fel ord. Jag kastade bort den som man kastar bort märkeslappen från sin nya Acne-kavaj, med avsmak.
Det var en mörk natt efter en Handen på Hjärtat och jag var på väg hem när olyckan plötsligt var framme. Jag skulle precis korsa ett övergångsställe mitt i stan när mina blankslitna Bobbie Burns svek mig. Jag halkade, landade på knä och blev tutad åt av den enda bilen i stan. Förnedrande såklart, men kanske inte tillräckligt för att tappa all värdighet.
Så jag följde upp vurpan med att, i frustration, ge bilen fingret.
Och där någonstans, ensam med snöblöta knän och sårat ego försvann det sista jag hade kvar av min värdighet.
Jag tycker fuckfingret räddade dig.
Jag håller med Janne.
/Carro
Skicka en kommentar