Ett långsamt farväl

När jag skriver det här kan jag mycket väl vara döende, och då menar jag inte på det sättet att vi alla dag för dag närmar oss den oundvikliga slutpunkten, utan att jag troligtvis har mindre än en månad kvar att leva.

Förra veckan spenderade jag i goda vänners lag på Urö, beläget i den Stockholmska skärgården. De vackra miljöerna till trots så finns det ett stort problem med Urö, nämligen att det ligger söder om Jävre. Och därmed är det fästingland. Vi må ha lite problem med mygg här uppe, men dom är inte dödliga och slår du dom så blir dom slarvsylta.

Vi var alltså fem nojiga norrlänningar som satt med långbyxor på och utförde något som närmast kan liknas vid Afrikansk powerdance så fort ett småkryp beträdde ens lekamen.

Dagarna gick och rädslan växte så till den milda grad att vi tillslut ryckte till så fort vi hörde ett ljud från skogen. Fästingen var inte längre bara en simpel smittbärare utan ett rovdjur med syn som en örn, blodtörst i paritet med en isbjörn och tio tigrars styrka.

Så kom lördagen. Sista dagen på ön. De sista skälvande timmarna innan läggdags. Vi bestämmer oss för en promenad i den bildsköna naturen. Wimander tar på sig jeans. Isaksson likaså. Morén kompletterar cargobrallorna som suttit på hela veckan med ett par långkalsonger bara för att vara på den säkra sidan. Jag bestämmer mig i min enfald för att köra på i mina "syndigt korta shorts" och kompletterar dessa med att dra upp tubsockarna a´la tysk turist och tänker att det ska räcka som skydd mot de blodsugande bestarna.

Det kan ha varit det sämsta beslutet jag tagit i mitt liv.

När jag några timmar senare gör min kvällstoa så ser jag den.

Uppkrupen och fastnaglad där ingen man (massörer ej inräknade) och bara ett fåtal kvinnor har befunnit sig tidigare.

Fästingen.

Ljumsken.

Paniken.

Doktor Wimander fick rycka in och rycka bort.

Under den knappa halvtimme det har tagit att få ner dessa bokstäver på papper (bildligt talat) så har jag känt febern smyga sig på. Musklerna värker. Fingrarna domnar. Svetten rinner.

Livet.

Vilken jävla resa det har varit.